arsotid

Det tog många långa veckor och jag tycker det var värt det, trots att det tog emot, flera gånger. Världens bästa bok är det inte. Inte alls. Egentligen stör jag mig lite på dess sätt att vara, men den har ändå satt avtryck i mig. Kommer sakna den sorgset tillbakablickande Leo. Stackarn. En sak som sabbar är de extremt detaljerade beskrivningarna av diverse konstverket. Det drar ner tempot under acceptabel gräns. Samtidigt var det väldigt kul att läsa dem. Det kanske är så man ska göra. Skapa konst, som idé. Det har jag funderat över tidigare. Är det då ett konstverk? Det tycker jag. Tillbaka till boken... Den har ett väldigt fint, men ganska svårt språk. Läste den på engelska och har aldrig behövt slå upp så många ord i lexikon. Så många att jag till slut lät bli. Boken har ingen direkt handling, typ en deckare, utan beskriver i sakta mak ett liv. Eller flera liv. Sammanfattningsvis så är jag glad att jag läst den,  men kommer nog aldrig att läsa någon Hustvedt igen. Inte förrän Jocke Berg säger att jag bör det. Nu läser jag en annan bok. I den har jag klämt 200 sidor på några dagar. Mer om den en annan dag, men som jämförelse med What I Loved så kommer den nya nog inte att sitta kvar i bakhuvudet som ett lika skönt minne. Tack Leo!
PS Om någon vet något om tavlan på omslaget, hör av dig. Jag vill ha den! Eller i alla fall info om den.