arsotid

Visst verkar världen hopplöst dömd ibland? Egoism. Terror. Krig. Svält. Elände. Men det finns hopp. Det fick jag bevis på idag. Satte mig på cykeln vid stationen 22.30 och börjar trampa hemåt i den bistra kylan och det sliriga väglaget. En helt okänd människa jag glider förbi säger då: "Ta det nu försiktigt". Helt utan ironi, sarkasm eller egentlig anledning. Annat än att bry sig om. Det är en härlig tanke, att det finns sådana människor.