Kändisar och kändisars kändisar
Jag skrev härom dagen att jag inte imponerades av de 20 första sidorna av "Hypnotisören". Skam den som ger sig, jag läste ut den och måste säga att den trots allt var ganska spännande. Inte som Dan Brown, där man rusar genom historien, ivrig att få veta hur det ska gå, utan mer sansat och på något sätt gripande. Klart godkänd, men den var bitvis irriterande detaljrik. Vem bryr sig om att huvudpersonen behöver slå en sexsiffrig kod för att komma in på sin arbetsplats? Eller att Rikskrims innebandylag förlorar not närpolisen, trafikpolisen, sjöpolisen, nationella insatsstyrkan, piketpolisen och säkerhetspolisen?
Sen gav jag mig på min julklappsbok, Edith Piafs självbiografi "Dansat med lyckan". Man måste förstås ta sådana med en nypa salt. Visst var hon fantastisk, men att över 175 sidor höra henne själv berätta det, blir aningen tröttsamt. Boken täcker de lyckliga åren, men det tragiska under dessa nämns knappt. Nu måste jag (och du!) se om filmen "La vie en rose".
Det är intressant att notera hur Piaf, liksom många av P1 Sommars kändisar, gillar att berätta om vilka kändisar de i sin tur träffat och känner. Det är uppenbarligen något magiskt med dessa ikoner. Jag minns själv när jag... hehe! Det sparar vi till en annan dag eller ett annat liv.
