arsotid

Dokumentärers inverkan

Dokumentärer om artister är vanskliga att se. Ibland växer en artist när man får krypa närmare inpå. Eva Cassidy är ett tydligt exempel på hur det kan gå. Inte för mig, men för många.

Min Eva C heter Nick Drake. Hade egentligen aldrig hört talas om honom innan jag råkade se en film om honom för 100 år sen. "A Skin to Few." Helt magisk. Den gav musiken en extra dimention. Se den om du har chansen. Jag har den på lagret. Tack D.

Ibland är det tvärt om. Sitter just på tåget & kollar en film om Boyd Rice - "Brainwashed". Min coolaste vinylskiva är med Boyd Rice, från MUTE Records. Den är skapad så att den går att spela på alla hastigheter. "Playable at any speed". I praktiken 45 eller 33 rpm.

Kan inte i ärlighetens säga att den är bra, men det känns fint att äga den. Dokumentären lär mig att han var med då Daniel Miller signade Depeche Mode, så långt får han min fulla respekt.

Jag vet inte varför jag fascineras av galningar som denna man. Med titlar som "Tyranny of the Beats" borde man dra öronen åt sig, men det går inte.

Tills, dokumentären... sakta kryper det på, man ser vilken idiot han är. Han har verkligen inget annat mål med sin vridna musik än att vara annorlunda. Självgod. Inte coolt. Fascisminspirerade loggor & kläder gör inte saken bättre. Hakkors. Nej tack.

Filmen åker nu raka vägen till evigheten utan att passera Papperskorgen. Vinylen har jag dock svårt att skiljas från, som allt stämplat MUTE.

En sista undran: Är det kul att klä ut sig i naziuniform, men gorillamask, ta sig in i ett rum med sovande pensionärer och kasta bananer på dem? Mr Rice tycker det. Hur politiskt inkorrekt det än är så måste jag erkänna att det drog lite i smilbanden.

Övriga dokumentärer att passa sig för: Caj Karlsson (Förlåt, men fy vilken människa. Inte för att jag gillar musiken, men lite lokal allmänbildning trodde jag inte skulle skada.) och Olle Ljungström (Faller pladask på min "Coola artister"-lista.).

Dokumentärer om artister är vanskliga att se. Ibland växer en artist när man får krypa närmare inpå. Eva Cassidy är ett tydligt exempel på hur det kan gå. Inte för mig, men för många. Min Eva C heter Nick Drake. Hade egentligen aldrig riktigt hört talas om honom innan jag råkade se en film om honom för 100 år sen. "A Skin too Few." Helt magisk. Den gav musiken en extra dimension. Se den om du har chansen. Jag har den på lagret. Tack D.

Ibland är det tvärt om. Sitter just på tåget & kollar en film om Boyd Rice - "Brainwashed".

Min coolaste vinylskiva är med Boyd Rice, från MUTE Records. Den är skapad så att den går att spela på alla hastigheter. "Playable at any speed". I praktiken 45 eller 33 rpm. Kan inte i ärlighetens säga att den är bra, men det känns fint att äga den. Dokumentären lär mig att han var med då Daniel Miller signade Depeche Mode, så långt får han min fulla respekt.

Jag vet inte varför jag fascineras av galningar som denna man. Med titlar som "Tyranny of the Beats" borde man dra öronen åt sig, men det går inte. Tills, dokumentären... sakta kryper det på, man ser vilken idiot han är. Han har verkligen inget annat mål med sin vridna musik än att vara annorlunda, skapa uppmärksamhet & att chocka. Självgod. Inte coolt. Fascisminspirerade loggor & kläder gör inte saken bättre. Hakkors. Nej tack. Filmen åker nu raka vägen till evigheten utan att passera Papperskorgen. Vinylen har jag dock svårt att skiljas från, som allt stämplat MUTE.

En sista undran: Är det kul att klä ut sig i naziuniform, med gorillamask, ta sig in i ett rum med sovande pensionärer och kasta bananer på dem? Mr Rice tycker det. Hur politiskt inkorrekt det än är så måste jag erkänna att det drog lite i smilbanden.

Övriga dokumentärer att passa sig för: Caj Karlsson (Förlåt, men fy vilken människa. Inte för att jag gillar musiken, men lite lokal allmänbildning trodde jag inte skulle skada.) och Olle Ljungström (Faller pladask på min "Coola artister"-lista.).