arsotid

Så var jag klar med Båten av Nam Le. Jag borde ha insett faran med en bok som beskrivs som "böljande och dovt lyrisk prosa", men när alla recensioner pekar åt samma håll, föll jag för hypen. Det jag fann var en samling mer eller mindre sega historier som inte leder fram till något. Jag är säkert för ointellektuell för detta, vilket jag själv inte vill hålla med om :-) men varenda en av historierna bygger upp mot antiklimax utan svar. Visst kan man ana hur det går, men att lämna alla trådar öppna, hela tiden, känns tråkigt. Håller med SvD:s recensent som skriver att författaren vill vara "liksom lite för duktigt". Boken berörde mig, men irritation var den bestående känslan när jag slog igen boken. Typisk att bryta min bokpaus för en sådan här besvikelse.