Jag är lika stolt över det som att jag älskar Piggelin. Jag följer Idol. Inspelat med möjligheten att hoppa över reklam & annat så är det ganska underhållande. Jag är dock 100% säker på att jag inte kommer att bry mig för 50-öre (jag var tvungen, denna historiska dag...) om någon av artisterna efter finalen framåt vintern. Hursomhelst, dagens fråga är på Aftonbladets Idol-live-bloggare.
Alltså. Hur kan man ha en Factory Records T-shirt på sig och samtidigt blogga om Idol? Är han ironisk, shizofren eller dum i huvudet?
Så var det filmstudiokväll igen. Bright Star. En film baserad på ödet kring John Keats, den gamle poeten ni vet. BBC-kostymdraman är inte min grej, men jag lyckades hålla mig vaken hela filmen. Trots långsamt berättande. Hade de plockat bort 20 minuter diktläsande hade den varit lättare att ta till sig, men vad kan man begära av en film om en poet.
Om jag inte dyker upp med ett inlägg här på söndag kväll har jag troligtvis blivit mördad. Ska till Ystad imorgon och där är det som alla Wallanderfantaster vet livsfarligt att vara. Nästan lika farligt som Midsomer. Och dit ska vi om några veckor...
För att tillföra ytterligare en dimension till denna bloggs arsotida skepnad blir det idag en dikt. Och så är det ju rätt härligt & va lite präktig ibland.
En gång i min romantiska ungdom bestämde jag mig för att lära en dikt utantill. Det fick förstås bli den kortaste jag kunde hitta.
Ögon som skådade.
Stora av undran och innerliga.
Tårar att samla.
Kyssar att förlora.
Läppar som vet och kan tiga.
/ Hjalmar Gullberg
Så. Läs den nu igen. Och igen. Känn hur den kryper in i ditt liv.
Det kändes lite kallare i Sverige idag. Trots att termometern stod oförändrad. Ett på ytan polerat parti med, på pappret rumsren politik, men med oklara avsikter, har röstats in i Riksdagen. Det kändes kymigt att stiga på tåget i morse & veta av var tionde person jag passerade röstat på SD. Har ögnat igenom deras valmanifest idag och trots att det faktiskt innehåller en del vettiga åsikter oxå, får jag en klump i magen av att tänka på hur hårt, kallt & ogästvänligt vårt Sverige kan bli. MEN nu är de här & måste behandlas demokratiskt, annars kan vi lägga ner vår demokrati. Att se Ohlys reaktion igår när han inte ville sminkas i samma rum som Jimmy Åkesson var patetisk och stärker nog tyvärr SD.
Idag stod en känd politiker på en refug vid infarten till Karlskrona och vinkade på alla som körde förbi. På en skylt stod en uppmaning till personval: "Kryssa NN!" Alltså, hur patetisk kan man bli?
Övre gränsen för hur bitchig man kan vara har jag oxå lyckats bevittna idag. Ett par i 70/80-årsåldern går i matbutiken. Tanten tittar i korgen och ser att mannen lagt ner ett paket Skånska pepparkakor. Med überbitch-karlskronadialekt-röst säger hon: Varför har du lagt ner dom? Han svarar svagt med nedböjt huvud: För att jag tycker om dom. Jag kunde inte höra resten, men ser honom strax därpå lomma iväg med pepparkakorna för att lägga tillbaka dem på hyllan. Stackars krake. Dumpa henne!
Jag tycker att jag är hyfsat teknisk av mig, men jag tror att jag har den ovanliga sjukdomen kabeldyslexi. Jag får hjärnsläpp när jag ska koppla ihop tv & ljudprylar. Mina nerver snurrar ihop sig i lika röriga knutar som den kabelhärva som gömmer sig bakom vår stereobänk. Idag började utmaningen att koppla ihop ett gäng apparater med tv, förstärkare och sex högtalare. Inget plug & play där inte. Men en 7-1 seger för Leksand gjorde kvällen njutbar ändå.
Karlshamns Filmstudio-premiär ikväll. Först ut tragiska Sebbe.
Tragiskt i dubbel bemärkelse. Dels så har Sebbe det minst sagt tufft. Dels så tycker jag den var dålig. Svår att ta till sig. Fult klippt. Seg (tack till kära sambo M som stötte till mig när jag råkade "blinka" lite för långsamt.).
Dödshjälp: Vi ska göra allt som står i vår makt för att hjälpa de döda att komma tillbaka till oss i livet.
Hitlerhälsning: Det finns endast ett fall då gesten "hitlerhälsning" kan vara berättigad, och det är när man under ett samtal försöker beskriva någon som är aningen längre än en själv.
Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker i fildelningsdebatten. Så jag lägger inga mer värderingar i denna, mer än att den är väldigt charmig:
Tror du att du kan rädda världen? Jag tror inte att jag kan det, själv. Lyckligtvis finns det de som tror att de kan - och dessutom försöker. Se filmen The Yes Men, Fix The World så får ni se hur två grabbar lyckades manipulera världen, åtminstone tillfälligt.
Vilket får mig att tänka på en gammal Depeche Mode låt - New Dress.
You can't change the world But you can change the facts And when you change the facts You change points of view And when you change points of view You may change a vote And when you change a vote You may change the world
Jag är en svag människa. Fastän jag egentligen avskyr dagens sätt att producera artister så har jag sett första Idol-programmet. Jag skulle kunna påstå att det är för att se de riktigt dåliga, men jag kan ge mig den på att jag kommer att se rubbet. Det blir andra året i så fall. Gudskelov har vi PVR och kan hoppa över reklamen, annars vore det totalt otänkbart. God bless success.
Jag har testat mig i SVT/SR:s Valkompass. Det verkar omöjligt att hitta ett bra parti. 70% är det högsta värde jag når upp till när det gäller att matcha partiernas tyckande. Det värsta är att högst värde fick två partier jag aldrig i livet skulle välja. Det lägsta värdet glömde jag i förskräckelsen att notera men jag vill tro att det låg på knappt 50%. Ingen större skillnad. Är jag schizofren? En icketyckare? Dum?
Fast egentligen är valet enkelt. Det är bara att välja sida. Alliansen eller Rödgrönt.
Idag har det varit lekstuga för stora barn. Jobb-Kick-Off. Mitt i Blekinges djupaste skogar fick vi köra jeep där det rimligtvis inte går att köra bil. Inte sedan lumpens leka-krig-dagar har jag fått chansen att plåga ett fordon så. Otroligt vad de gamla Valparna från 60-talet står ut med. 2,5 timmes skumpandes över stock & sten & genom vattenhål. Det där blev extra spännande när en av de andra förarnas enda möjlighet att få fotfäst var att ta spjärn mot golvet, med gaspedalen emellan...
Jag skrev en gång om att The Knife gjort musik till en dansopera. Det ringde då 2 varningsklockor. Dans. Opera. Jag har ytterst svårt för dessa konstarter. Jag skrev då att jag var rädd att det skulle vara "aningen svårt att ta till sig". Det där visade sig vara en klart underdrift. Först nu har jag tagit mig för att lyssna ordentligt på skivan och jag konstaterar att de har gjort som en annan av mina favoriter Björk gjorde innan senaste albumet, släppt en totalt olyssningsbar skiva (Björks tortyrskiva heter Drawing Restraints 9). Jag är chockad över hur så begåvade artister kan producera sån skit. Tom den tjutande fläkten på vårt kontor på jobbet är mindre enerverande. Och då ska ni veta att jag egentligen är väldigt öppen för oljud i musik, det kan sambo M kan intyga.