arsotid

Inget är som väntans tider. Särskilt inte om det är ganska livsavgörande besked man ska få svar om. Nu är det ju inte direkt ett cancerprov jag väntar på, men ändå, med mitt perspektiv är det viktigt. Det känns som att sitta på en avsats mellan två bassänger, en fylld med chokladpudding, den andra med bajs. På ytan ser man ingen skillnad. Vilket håll ska man trilla på? När jag ser på telefonen att det är dags, går det inte att se vad som döljer sig bakom numret. Kanske avslöjar tonen i rösten vad de vill framföra, innan orden gör det. Jag tror det. Jag börjar bli bra på sånt.